Många intryck från Mae Sariang

Nu är jag tillbaka i Chiang Mai efter två veckors arbete i Mae Sariang (och CDPDs skola), och det är inte bara mobilen och kameran som är fulla av bilder och videoklipp – även huvudet är fyllt av intryck, upplevelser och reflektioner.

Det har gjort ett starkast intryck på mig med alla fantastiska och inspirerande personer jag har mött. Det finns en enorm motivation och glädje i det arbete de gör, oavsett om det handlar om att besöka avlägsna bergsbyar, undervisa elever eller hjälpa familjer att ansöka om stöd.

Förutom att CDPD har sin viktiga skola för barn med olika typer av funktionsnedsättningar så teamet sin fyrhjulsdrivna Toyota pick-up och kör rakt upp i bergen till byar som knappt går att nå med bil. Där möter de personer med olika behov och hjälper dem med mediciner, sjukgymnastik, rådgivning och ansökningar om stöd från staten. Inget känns omöjligt för dem, och engagemanget är imponerande. Och det här gör de gratis på skänkta pengar.

Det har också varit roligt att lära känna många av eleverna på skolan. Deras glädje och energi smittar av sig, och de har ansträngt sig hårt för att försöka lära mig att prata thailändska – med varierande resultat.

Jag var bara med två veckor och det är svårt att greppa hur mycket de gör och hur många de hjälper, särskilt med de begränsade resurser de har. Trots små ekonomiska medel lyckas de verkligen förändra och ge barn, ungdomar och deras familjer ett bättre liv.

En annan sak som har slagit mig under de här veckorna är hur lätt vi i Sverige förstorar upp frågor som i ett större perspektiv inte är så viktiga. Facebook-flödena fylls med ”tyckare” och ”vetare” och detaljer på meningslösa saker kan diskuteras i långa flöden. Gärna samma diskussion i flera inlägg samtidigt, det viktiga är att man får sin röst hörd och att alla ska tycka på ett visst sätt.

Här i Mae Sariangs bergsbyar handlar livet om helt andra saker. Att ha tak över huvudet, tillräckligt med mat och möjlighet att få den hjälp som behövs för barn med funktionsnedsättningar – det är frågor som verkligen betyder något.

När jag ser hur mycket engagemang och arbete som läggs ner för att hjälpa familjer och barn i utsatta situationer, blir det tydligt hur små och oviktiga många av våra diskussioner hemma i Sverige är. Här är diskussioner om gudstjänstordningar, exakta formuleringar i en text eller en liten detalj i kyrkans inredning helt meningslösa (vilket det iofs ofta är i Sverige också). Här handlar det istället om att en familj får tillgång till sjukvård, att ett barn får en chans till utbildning, eller att någon får lära sig hur de kan odla sin egen mat för att försörja sig. Man tror på Gud, säger tack, hjälp och Amen.

Det betyder inte att frågor i Sverige saknar betydelse, men det sätter saker i perspektiv. Att få se hur människor kämpar med de mest grundläggande behoven och ändå möter mig med värme och tacksamhet gör att jag reflekterar över vad vi ibland lägger mest energi på. Det är tankar jag kommer ta med mig länge.

Det har varit en intensiv tid, och jag har både 1500 videoklipp att ta hand om, och mycket att smälta – men framför allt tar jag med mig inspirationen från alla jag har mött.